Kär i Kärleken?

Det här blir ett låååååångt inlägg. Du är varnad. Först behöver jag solidigiera mina tankar kring vad jag och min terapeut pratade om. Så här skriver hon:

… att ta dig ur den kognitiva dissonansen. Att du kan tänka både att du älskade exet och att han kan vara skylidig på samma gång.

Det jag reagerar över är att hon skriver älskar. För jag inser att jag nog aldrig har älskat honom. Visst, jag var säkert förälskad i början. Förtjust. Men det var nog mer en fråga om att jag var så, tacksam (i brist på bättre ord) över att någon valde mig. Det är precis därför som jag inte kunde med att gifta mig med honom. För vare sig det skulle vara kyrkligt, hednisk handfästning eller borgeligt – någonstans, på något sätt så lovar jag ändå något viktigt. Och det löftet kan jag inte ge kring någon som jag faktiskt inte älskar. En gång i tiden respekterade jag honom. Jag har tyckt om honom som vän. Men, jag har aldrig älskat honom. Och jag inser att jag nog aldrig har älskat en man så där på riktigt. För det innebär för mig att våga öppna upp mig och visa mig så där sårbar som jag är så rädd för att bli. Mannen i mitt liv just nu – älskar jag honom? I ärlighetens namn – jag vet inte. Ja, jag är galet förälskad i honom. Han får mig att må bra. Men jag har inte släppt in honom ända in mitt hjärtas innersta rum…

Hur som helst, jag har alltså aldrig älskat mitt ex. Dock har jag gjort aktiva val under många år då jag valt honom, att stanna med honom. Och för mig har det minst lika problematiska konsekvenser. För när jag var än mer påverkad av den kognitiva dissonansen så hade jag fruktansvärt svårt att acceptera att exet kanske gjort vad han står anklagad för. Inte för att jag älskade honom också. Nej, utan om jag tog in att han kanske gjort detta. Då måste jag acceptera att jag faktiskt hade under många år gjort flera aktiva val att stanna med en brottsling. Det jag då också måste acceptera är att a) Jag är inte perfekt. Och jakten på perfektionism har någonstans färgat hela mitt förklaringssystem och då jag tyvärr inte fått till mig mitt egenvärde på andra sätt så har det genom att göra något bäst som varit viktigast för mig. b) Jag kan inte gömma mig längre bakom: ”Ja, men….”. Mitt liv de senaste 10-15 åren har inte varit bra. Kasst är bara förnamnet. Men någonstans så har jag gömt mig undermedvetet bakom att det var många yttre omständigheter som hindrat mig. Pengar, jobb, samhället i stort. Som vi pratade om tidigare jag och terapeuten: Att inte välja är också ett val! Och jag har valt att inte välja i lika många år. Jag måste alltså inse att perfekt eller inte – ansvaret är mitt ingen annans om jag skall lyckas. Kopplat till exet och det han står anklagad för: Han utsatte mig kanske inte för psykisk misshandel. Men jag valde av olika randiga skäl honom trots att jag redan efter den första tiden visste att han inte var rätt.

Mina aktiva val är bittra piller att svälja. Insikten om att jag aldrig trott att jag haft tillräckligt självvärde att jag är värd något bättre än honom. Att jag nöjde mig med homom för att jag inte trodde att bättre fanns att få – för mig. Att jag stannade för att om jag valde bort honom så skulle den ofrånkomliga frågan vara: ”Om inte ens att ha absolut lägsta förväntningar gällande en relation fungerar – hur värdelös är jag inte då? Därför har jag skjuit tankarna på hans svek specifikt och generellt på framtiden. Stuckit huvudet i sanden. För detta har jag inte varit redo att se. Förrän nu.

Det jag har landat i, tror jag ändå är att: JAG ÄR VÄRD ATT ÄLSKAS! Aldrig ska jag sälja mig kortare än så! ❤